En bra tränare tar mötet med spelarna på allvar

Samuel Salh går andra året på fotbollstränarlinjen. Resan till Eslövs folkhögskola har varit lång, som 20-åring kom han själv till Sverige från Eritrea där han hade en kort karriär som fotbollsspelare i landets högsta division innan oroligheterna i landet tvingade honom på flykt.

– Jag hamnade först i en liten ort i mellersta Sverige. Men så fort jag kunde sökte jag mig in till en större stad, Falun. Där kunde jag få jobb och träffa folk som också spelade fotboll precis som jag. Jag mötte en kille som arbetade som tränare och han rekommenderade mig att söka hit till fotbollstränarlinjen, berättar Samuel.

– När jag väl kom in här tyckte jag kunde allt om fotboll men fick snabbt en insikt om att jag ju egentligen inte fattat ett dugg, skrattar Samuel. Så det var mycket att lära i början.

– En av de största insikterna är hur viktigt det är att planera upp en träning. Jag brukade inte planera träningarna utan jag hittade på i stunden vad spelarna skulle göra. Men då vet du inte vad syftet är med övningen och vad som ska komma fram under träningen. Vet du inte vilken riktning du har så är risken att laget står och stampar på samma ställe.

– Det som är fint med fotbollen är att det är en sport där människor med olika bakgrunder kan mötas. Om det finns en boll som man kan sparka på så samlas folk för att spela tillsammans, över hela världen. Jag vill arbeta med unga människor och se dem utvecklas. För att kunna göra det måste man ta mötet med barnen på allvar. De är beroende av dig som ledare.

– Vi får mycket teoretiska kunskaper om hur man ska tänka när man arbetar med spelutveckling, om hur vi fungerar som människor, enskilt och i grupp. Vilka är det vi tränar och vad funkar? Är det unga spelare eller lite äldre som vill satsa mer?

Och så nördar vi ner oss så klart, i strategi, hur själva spelet fungerar. Vi pratar mycket med varandra om de olika moment som en tränare behöver behärska. Efter varje praktisk övning ses vi tillsammans i klassen och går igenom vad som funkar och inte. Vi har varandra som bollplank och vi diskuterar hela tiden. Hur kom du fram till det där?